Ni vet den där känslan när man ridit, och fortfarande på kvällen har lyckorus? Sådan känsla hade jag och Ida idag! Efter en låååång period av "vad fan håller vi på med? - har ingen aning" släppte bara allt, och när jag hittade dem knapparna kom allt som ett brev på posten!

 

Jag har funderat så himla mycket över hur vi ska fånga upp formen i traven, men det har varit smått omöjligt. Men när vi lekte med att lägga bak vikten i halten här om dagen utan utrustning märkte jag att Ida själv valde en väldigt hög form. Hon gjorde inte som regelboken idag, utan satte sig som de gamla lipizzanarna på SRS under 30-talet. Det fick mig att fundera...

 

Jag slog upp en ryttare jag sällan läst om eftersom jag inte känt att han övertygat mig. James Fillis var en engelskfödd fransk ridmästare, verksam i Ryssland runt sekelskiftet 1800-1900. Fillis var av Bauchers lära, och jag har mest intresserat mig av Steinbrecht...

 

Men, tillsammans med bilder av svenska Sandström började jag fundera vidare på tankar jag haft ett tag. Tänk om jag måste ta upp Ida i en långt högre form än jag är lärd? Tänk om jag ska skita i den systematiska resningen och ta till mig det Arne Koets sa till mig - men som jag då inte fuuuullt köpte - att samla direkt och inte rida hästen längre först? Ska jag kanske göra det där förbjudna nu?

 

I paddocken har vi haft noll energi. Ida har varit en slö elefant, och som vi alla vet finns ingen samling utan energi. Så vi drog ut på ett gärde och satte fart. Och så prövade vi att resa upp huvudet istället för att låta bakbenen skjuta upp huvudet. Jag lyfta inte mycket, utan höjde bara handen och gav lite mindre i varje steg (min hand ger alltid en liten eftergift i varje steg, annars kommer hästen bakom lod i momentet där hästen tar själva steget framåt eftersom "den går in i bettet"). Men nu bad jag Ida hålla tillbaka den här naturliga rörelsen, samtidigt som jag lade spöt bakom knät och smackade samlande. Lite piafftänk kan man väl nästan kalla det, haha. Och jodå, efter lite funderande prövade Ida att höja sitt huvud som hon själv gör i halten samtidigt som hon fortsatte att trampa framåt med bakbenen (dvs inte bara börja skjuta kraften in i min hand istället). Jag satte mig i en väldigt öppen sits som verkligen signalerade "saaaamla". Och jodå, efter lite försök travade Ida i en vacker form. 

 

Jag riktigt kända hennes mjölksyra i hamstringsmusklerna, och känslan var smått magisk. Vi hittade det! Hon orkade förstås inte särskilt många steg där ute på gärdet, men jag tror vi båda kände lika stark glädje.

 

Idag värmde vi upp ute ordentligt innan vi skrittade till paddocken och jobbade samma sak, och nu kunde hon plötsligt dansa fram i en högrest form! Bakbenen bar till och med i öppna och även lite sluta! Euforin var verkligen total!

 

Det är verkligen helt galet viktigt att se varje individ, och våga utmana sig lite i sina tankar. Fick här om dagen frågan "du som är hästtjej med massa åsikter: har du haft fel någon gång?". Jag skrattade och sa JA. Klart jag har haft fel! Jag har haft fel hur många gånger som helst, haha. Men jag tänker sällan på det, jag tänker mest på hur jag ska lösa nästa spännande problem!

 

Tycker vi avslutar med en tillbakablick på Ida när hon fortfarande faktiskt såg ut som ett halvblod, haha. :)