We all got them - bad days... Och Eowyn har visst sina bad-hair-days.

 

Igår när jag kom hem slängde jag mig bara på soffan och ville grina typ. Jag försökte spela upp dagen igen i mitt huvud och highlighta alla de BRA delarna, men det gick sådär. Det faktum att Cadenza börjat möta mig lite i hagen och verka bli glad när jag kommer bleknade liksom så fort jag gick vidare. Hon var toppenduktig verkligen. Stod blixtstilla medan jag satt upp, och började klara av att gå på volt igår när jag satt på. Hon började hitta känsla till form, och jag började känna mig bekväm där uppe.

 

Sedan red jag Ida, men vi båda var något disträ i huvudet. Vi hittade inte helt känslan, och jag kände mig helt värdelös. Att det ska vara så svårt att rida henne med sadel?! Med padden sitter allt, men där känner hon ju verkligen ALLT också. Det är väl just det. Men samtidigt behöver jag sadeln i en del moment... typ galoppera flackt. Där hade vi en grym känsla, men vi kunde inte korta och samla galoppen alls. Däremot försökte verkligen Ida förstå mig, och vips hade vi ett galoppombyte jag inte vet vart det kom ifrån. Det var fint dock. Nästa vi försökte med blev kaos. Antingen blir bytena flytande och bra, eller så slutar det med bocksprång. Det är defentivt lättare i padden. Där sitter jag om och mina ben är verkligen nääära henne. Annars kändes sadeln himla bra, och Ida verkade oberörd av den.

 

Nåväl. Därefter värkade jag Gaia. Det var ett tag sedan och hon är fortfarande lite disträ utanför hagen på Sparlösa. Okej, ganska mycket. När vi går till stallet måste vi gå förbi Rolle och han är det farligaste på denna jord. Så vi ställde oss med kraftfoderhinken utanför hagen. Först stod hon mest på bakbenen, men efter en stund insåg "jaha, det var ju bara detta, säääg det dåååå". Hon är en drama queen, men en väldigt duktig sådan. :)

 

Därefter: monstret. Eowyn kliar ju manen så jag måste ju reda ut, smörja och greja med den. Men igår var det dödligt allvar: INGEN rör Eowyns man. Hon stegrade och hingstslog med frambenen mot mig. Det är inte okej. Från och till får jag frågan "blir du aldrig arg eller hård mot dina hästar?". Och svaret är jo, jag kan bli väldigt hård. Det krävs bara att hästen verkligen valt det, och det valde Eowyn igår. Problemet är ju bara att hon föredrar att kraftmäta istället för att bara få en tillsägning. Så ja, där stod jag och försökte parera en väldigt argsint skitunge samtidigt som jag försökte poängtera att man inte alltid kan få sin vilja igenom, hur mycket man än vill. En del saker går inte förhandla om. Mycket går, men det finns vissa saker som livet bara inkluderar. Att ta hand om eksem och sår är en av de sakerna.

 

I slutändan fick jag i alla fall sett och smörjt det värsta. Hon ser ut som ett troll, men, men... Den där diskussionen om att reda ut manen får vi väl ta idag... eller imorgon.

 

Så ja, jag låg där i soffan och hade något svårt att vara glad. Jag undrade varför jag bara inte kunde skaffa mig en enkel häst. Fy vad trött jag kan bli på Eowyn. Arg och trött. När man möter en sådan häst är det väldigt enkelt att förstå de gamla metoderna som utövades. Jag förstår att det kan låta märkligt, men man kan inte köra över en sådan häst. Tålamod är allt man har att komma med. Tålamod och gränser. Surprise var ju lika dan (Ida med om ni mins de gånger jag berättat om det), och det vart fina häst av dem med. Uppfostrade sådana, så nog finns det hopp alltid. ;) Fast jag är galet glad att jag inte ska visa henne som treåring eller dylikt. Jäkligt glad, haha!

 

Man förstår varför Eowyn hålls så sjukt kort i hagen av de andra damerna. :)